Under kvällen, samma dag som vi spenderat uppe i bergen i Fushimi Inari, blev vi upphämtade vid en tågstation av en vän, som, om jag förstått det rätt, är född och uppvuxen i Japan men som även bott i Korea, där hennes ena förälder kommer ifrån. Av henne blev vi bjudna på en riktig festmåltid måste jag säga, OJ så gott det var! Tänk er fondue, fast med chopsticks och obegränsat av tunna strimlor med biff, i en soppa fylld med massa annat gott, bland annat udon-nudlar som jag tyckte var hur gott som helst (fast verkligen helt omöligt att fånga upp med pinnarna, höll på att bli lite smått tokig på de här übergoda tjocka nudlarna!). Maten värmdes upp av en elektrisk spis som låg i mitten av bordet. Vi åt och åt, ja, klämde till och med ner efterätt, och jag måste erkänna att jag fick dåligt samvete när vi sedan fick notan, vi som dessutom blev bjudna. Men hon var envis och vi fick hålla kvar pengarna i plånböckerna fastän vi helst hade betalat. Detta var en måltid jag sent skulle glömma!

 

 

Dagen efter var vår näst sista dag i Japan och Kyoto, och vi bestämde oss för att hinna med så mycket sightseeing som möjligt. Vi blev guidade och guiden höll sina planer lite hemlig, då han ville överraska oss med platserna vi skulle besöka. Vi besökte ett helt fantastiskt tempel, där kameror tyvärr inte var tillåtna. Där fanns hundratals vacka bronsstatyer, och jag hade gärna berättat namnet på detta tempel om jag hade kommit ihåg det. Men välkänt är det i alla fall.

 

Vi besökte senare ett annat tempelområde, men snart kom regnet. Och det var inte en liten skur heller, nej. Det verkligen ÖSTE ner, och blixtrade och dundrade och var samtidigt väldigt klibbigt varmt. Aldrig varit med om något liknande, ja, det kändes till och med som om blixten slog ner precis bredvid en. Fullkomligt öronbedövande var det, och sen hjälpte det väl inte heller att veta att regnet var giftigt och att folk faktiskt riskerar att bli flintskalliga(!) på grund av det. 

 

Dagen efter besöken i Nara och Kobe var det dags att bege sig mot Kyoto - och som jag hade längtat! Stortstadslivet i all ära, men det var de tempel och den gamla japanska kulturen jag ville uppleva! Förhoppningarna var stora - skulle jag möta några geishor, tro? Kyoto Station var för den delen enormt och man kunde färdas långt, långt uppför rulltrapporna, som aldrig verkade ta slut.

 

 

När rulltrapporna uppåt väl tog slut kunde man njuta av utsikten - som ni ser på bilden kunde man se större delen av Kyoto samt Kyoto Tower. Tycker det är så vackert att staden är liksom omringad av berg... Vår första mål i Kyoto var att besöka Nishiki Market.

 

 

Behöver jag säga att vi gick mycket de dagar vi spenderade i Japan? Nej, självklart inte. Vi gick, och gick, och gick... Jag har förmågan att släpa mina skor rätt så mycket i marken och mina relativt nya Reebok EasyTone är knappt användbara längre. Och för att inte tala om mina fötter! Blåsor överallt, inklusive ställen jag inte trodde man kunde få blåsor på. I Kyoto blev det dock värre. Vi gick upp, och vi gick ner, och massor med trappor! Och dessutom den värmen... Ja, till slut brydde man sig inte ens om att det bara vällde ut svett från varenda por på kroppen. Men vi tog i alla fall en del pauser, när jag tog bilden nedan satt vi vid en flod och svalkade fötterna.

 

 

Till skillnad från Osaka fanns här tempel överallt, det fanns så många att jag till slut inte orkade ta fler bilder. Plockade fram mobilen emellanåt men det kändes som att jag inte lyckades fånga hur vackert det egentligen var. Bjuder därför bara på en bild, som jag tog första dagen.

 

 

Vi begav oss sedan uppför (såklart, det kändes som om man bara gick uppför hela tiden!) en väg som ledde oss till ett tempel. Utsikten från templet var alldeles underbart, det var högt uppe och man kunde se Kyoto på långt avstånd! I templet testade jag någon sorts "fortune telling" som jag också läst om i manga, där jag fick hålla i en burk med en massa pinnar och skaka om denna, tills en pinne till slut trillade ut. Där står ett nummer, och det numret avslöjar vilken sorts "fortune" man fått. Min lapp som jag fick (självklart stod det på japanska men som tur var hade vi ju Yuko med oss) visade sig berätta att jag hade stor lycka, kändes ju bra! Min kompis hade däremot otur, en som Yuko uttryckte det som "very, very bad". Tydligen gör man så med dåliga "fortunes" att man knyter fast dessa på ett ställe och hoppas att de inte slår in.

 

 

Det mörknar ganska tidigt i Japan tydligen, och vi begav oss till några barer. Jag är långt ifrån någon som förstått varför folk är så förtjusta i alkohol och kommer nog aldrig göra det heller. Låter det konstigt om jag säger att den första baren vi gick till i Kyoto var den första baren jag besökt i hela mitt liv? Ja, det är ju så. Tydligen skulle jag vara oartig om jag sa nej och jag hade väl inte annat val än att följa med. Inte för att jag hade något emot det egentligen, det var ju trevligt sällskap och roligt att träffa nytt folk!

 

 

Roligast för kvällen var ju att få se japanerna dansa traditionell japansk dans. Många tog denna dansen på riktigt allvar och var fullt fokuserade, medan andra flummade runt lite sådär ganska fulla. Men riktigt roligt hade dem ju allihopa och det var så underhållande att se dem! Ett försök gjordes att dra mig innanför denna ring av lyktor och dansa, men jag lyckades stå kvar där jag gjorde. Vilket var bra. För jag. Dansar. Inte. Någonsin!

 

 

Vi återvände till Hana Hostel sent, sent på natten. Min säng var inte bäddad och jag var rädd att jag skulle störa de andra som sov, men jag lyckades väl till slut. Kan ju tillägga att detta var den första natten som jag faktiskt sov ostört, utan någon som helst hosta! Huvudet på kudden och allt blev svart direkt, så härligt!

 

Men det blev ändå inte mycket sömn den natten, då hostellet förväntade sig att vi skulle checka ut redan 8 (!) på morgonen. Detta var vi inte alls glada över, men vi gjorde ändå så att vi inte lämnade in nycklarna förrän 9. Inget märkte något, ingen skada gjord! Vi packade på oss alla väskor igen och gick nerför gatan. Där låg nämligen Taro Cafe, hostellet vi skulle spendera våra två sista nätter i Japan. Men vi stannade inte där längre än att vi lämnade väskorna och betalade, för nu skulle vi till Fushimi Inari, ett shintotempel i Fushimi-ku. Och här snackar vi OTROLIGT! Där fanns säkert tusentals och tusentals röda torii-portar, som ni kan se på bilden nedan.

 

 

Om jag tyckt att vi gått mycket tidigare så var det mot hur mycket vi fick gå här - dessutom var det bara en massa trappor uppåt och för att göra saken värre kändes denna dagen som den varmaste vi hade upplevt sedan vi anlänt här! Jag flåsade och svettades och var på väg att ge upp varje gång en trappa såg ut att nå sitt slut, bara för att mötas av ännu fler trappor! Men nu ska jag inte klaga om detta, för naturen där var helt fantastisk och det var väldigt intressant att se alla statyer. Jag skäms lite grann för att jag inte kan namnet på alla de saker jag sett, men bland dem jag faktiskt kan namnet på var Kitsune-statyerna som vi fick se överallt, de flesta av dem med någon slags tyg (kläder) över sig.

 

 

På vägen nerför (äntligen!) såg vi en lapp som varnade om vilda apor, och hur man skulle agera om någon av dem blev för närgångna (de kan bli väldigt aggressiva). Vi började genast titta efter dem, men kunde tyvärr inte se några. Har fått höra att när man väl får syn på en apa kan man lätt få syn på många fler, då de rör sig i flock. Men det fanns inga synliga apor den dagen, tyvärr!

 

Dagen efter Nara bestämde vi oss för att hålla oss till Osaka, för lite mer shopping! Under dagen blev vi guidade av mannen vi bodde hos ute i staden innan han begav sig och vi vandrade vidare på egen hand. Först besökte vi Tokyu Hands, där de hade väldigt intressanta grejer. Japaner har allt en skum humor! Dessutom fick jag reda på en ganska intressant sak denna dagen, nämligen att det är väldigt vanligt i den asiatiska kulturen att när en tjej är ute med sin pojkvän på shopping, så betalar killen allt! Är väl ganska praktiskt för tjejerna, antar jag.

 

Och just det ja, under vår guidning besökte vi ett manga ställe, med sju våningar! På de fem nedre våningarna hittar man allt en manga- och spelnörd (som mig) kan önska sig, dock köpte jag inget därifrån vilket jag nu i efterhand ångrar djupt... Måste ju också berätta att de två översta våningarna var väl mest för de mer perversa manga nördarna, nämligen två våningar porr. Hm, ja det var väl... intressant. Särskilt 3D-versionen de hade på skärmen intill kassan.

 

 

Vi höll oss till Namba shoppingdistrikt även fram emot kvällen, där det för min del blev frozen yoghurt för första gången (mums!) och förstås mer shopping! Köpte mig en tröja med en jättesöt katt på och öronhängen med tre delar, den tredje kommer användas så snart jag skaffat mig ett nytt hål, vilket bör vara snart! I Tokyu Hands blev det en del presenter till folk därhemma.

 

Efter en del tvister om vart vi skulle dagen efter bestämde vi oss till slut för ett besök till Osaka Aquarium, även kallat Kaiyukan. Har själv inte sett andra akvarium än den på Universeet i Göteborg så för mig var det väldigt spännande! Och så skulle jag ju få se en valhaj!

 

 

Det var väldigt fint i akvariet och jag fick se många arter jag aldrig sett förut, vilket var oerhört spännande! Mycket folk var där också så jag fick pressa fram mitt huvud bland folk för att kunna komma fram för att se något, tur nog att jag är lite längre än de flesta japaner och kunde se över deras huvuden emellanåt! Bilderna jag tog blev väldigt kassa men lyckades få en bild på pingvinerna som jag ändå blev rätt nöjd med. 

 

 

På eftermiddagen hade vi bestämt träff med en japansk tjej som knappt kunde engelska - men som tur var kunde hon i alla fall franska vilket även min vän kan så kommunikationen löste ju sig ändå ganska bra! Vädret som hittills hade varit väldigt varmt vände helt plötsligt och det började regna... Dock fortfarande lika fuktigt och varmt, och la man till lite sådär giftigt regn blev ju allt bara perfekt... Hm. Men! Det var väldigt fint i Kobe och den japanska tjejen visade oss till China Town, där de serverade vad som såg ut som väldigt god mat, men jag gav mig inte på att smaka då jag tyckte grönsakerna såg väldigt skumma ut. Hade de inte varit där hade jag utan tvekan smakat på peking-ankan! Vi besökte några butiker och inhandlade något så vi kunde styla om naglarna när vi kom tillbaka till vårt "hem".

 

När vi återvände tillbaka till Osaka började vi fundera på vad vi skulle hitta på dagen efter, detta var vår sista natt i storstaden och vi skulle ta tåget till Kyoto på förmiddagen. Vi läste en del i guideböckerna och insåg att det skulle bli VÄLDIGT många tempelbesök! Men inte mig emot förstås, jag såg verkligen fram emot det!

 

Det finns bara ett land i världen som jag verkligen velat besöka, och detta var Japan! Var, för nu har jag ju varit där!

 

Mitt intresse för detta land väcktes när jag drogs in i manga-världen, vilket jag gjorde när jag var runt 13 år gammal. En vän till mig var väldigt manga intresserad och när hon fick reda på att jag inte hade en aning om vad manga var för något lånade hon ut två böcker till mig. Jag minns att den första mangan jag läste var Time Stranger Kyoko av Arina Tanemura. Jag var förstås väldigt förvirrad över hur böckerna var tryckta först - man var ju tvungen att läsa baklänges, dvs att man läser "sista" sidan först och fortsätter från det hållet, följer pratbubblorna och rutorna från vänster till höger. Men jag vande mig snabbt och snart hade jag läst en hel del manga!

 

Hur som helst, tillbaka till resan! En vän åkte till Sydkorea i vintras för att plugga, och vi bestämde oss för att resa någonstans nu i sommar - jag hade fått en skatteåterbäring som var ganska hög och en resa utomlands (som jag för den delen inte gjort på tio år) var äntligen möjlig! Vi pratade om bland annat Kina, Sydkorea och förstås Japan. Efter ett tags funderande var det klart för mig att det var till Japan jag ville (att det var så dyrt i Japan var väl det som fick mig att vilja fundera)! Dessutom hade min vän lärt känna folk som var bosatta där så vi hade möjlighet att bo gratis i Osaka. Allt som allt skulle det bli 4½ dagar (½ för att jag anlände på kvällen) i Osaka och nästan 4 dagar i Kyoto, Japans gamla huvudstad.

 

 

Jag hade som sagt inte varit utomlands (nej, Danmark räknas inte!) på tio år och det var även den enda gången som jag minns en flygresa, men knappt. Då flög vi till Turkiet och den resan varade inte mer än 2-3 timmar. Nu skulle jag själv, på egen hand, flyga till Dubai i Saudiarabien, en flygresa som tog 6h. Sedan skulle jag kunna hitta gaten till nästa flyg som skulle ta nästan 11h, innan jag var framme i Osaka. Och jag klarade det hur bra som helst! Med tanke på hur nojjig jag var inför detta så tycker jag att jag har rätt att vara stolt över mig själv! (Och så hade jag hur kul som helst på flyget med att utforska den här skärmen på sätet framför mig, kollade bl.a på Hunger Games, Battleship och Avatar.)

 

Jag behövde inte vänta mycket mer än en timme när jag träffade min vän på flygplatsen, hon hade tagit ett betydligt kortare flyg från Sydkorea. Det första som slog mig när vi gick ut från flygplatsen var värmen - jag hade precis bytt kläder och blev helt igenom svett direkt! Efter bussresan till området i Osaka där vi skulle bo blev det visst dags för en joggingtur mitt i storstaden - han som vi bodde hos och hämtade oss på flygplatsen var på väg att bli sen på jobbet. När vi var framme var jag fruktansvärt trött då jag inte sovit något alls sedan jag tog mig iväg mot Kastrup, men av någon anledning kunde inte huvudet stängas av. Så jag höll mig vaken hela natten - dels på grund av det men också på grund av att han vi bodde hos snarkade något så in i och min hals hade blivit väldigt torr på grund av air-conditionen och hade irriterande rethosta.

 

Dagen efter blev det en mumsig, sen frukost på restaurang, nämligen omurice! En japansk maträtt med ris och sedan omelett över, väldigt gott! Jag kämpade på med ätpinnarna, hade bara sett tutorials på youtube om hur man gör och kände mig väldigt klumpig, men enligt min vän var jag visst rätt så duktig, haha. Så lite stolt kände man sig när man lyckades skopa upp risen med de pinnarna! Då vi vaknat ganska sent blev det mörkt snabbt medan vi utforskade shoppingen kring Dotonbori. Det var så mycket liv ute och så himla häftigt, det var väl först då som jag verkligen insåg att, jag är ju i Japan!

 

 
Bild1: Jag har för mig denna plats kallas Namba, ett stort shoppingdistrikt. Shopping ftw!

Dagen efter att ha utforskat denna del av Osaka bestämde vi oss för att dagen efter ta tåget till Nara och se på tempel. Det skulle vara en plats värd att besöka enligt mannen vi bodde hos och efter en titt i guideboken var vi säkra på att vi skulle dit. Efter en mindre frukost satte vi oss på tåget, som tog ungefär fyrtio minuter. I Nara såg man betydligt många fler turister och därför fanns där fler platser för turistinformation och vi fick kartor som tydligt visade vilken väg man skulle ta om man ville se så mycket som möjligt på kort tid. Vi tog tacksamt emot kartan och började följa vägen. Där fanns förstås massor av butiker som sålde sånt som turister vill ha, nämligen souvenirer. Lyckades köpa till mig det mesta som familjen skulle tycka om där.

 

Snart fick jag se mina första tempel, och kameran fick jobba på. Det var så vackert att det var omöjligt att göra till rättvisa med min kamera!

 

 

Trots att vi hade kommit till Nara för tempelbesök fanns där något annat som vi snart stötte på och som visade sig vandra runt precis överallt i staden, fritt - nämligen rådjur! Jag blev så chockad när jag såg hur nära de stod människorna, att de dessutom förföljde dem verkade omöjligt. Sist jag såg rådjur var när jag följde med en annan vän till stallet där hon har sina hästar, och vi tog en promenad i skogen. Då flydde de genast så fort de märkte av oss! Men här förföljde, nej jagade, de människor. I alla fall de som hade något ätbart med sig! Om ni kollar på bilden ovan noga kan ni nog se något rådjur, när jag tog bilden hade jag ännu inte lagt märke till det!

 

Längst fram stod även en kvinna som sålde rådjurskakor, alltså kakor som man kunde köpa för att ge till rådjuren, inte äta själv. Lonely Planet påpekade detta väldigt tydligt och författaren till texten vi läste hade skrattat gott åt den turist han sett som åt av dem.

 

 

 

Hur som helst, förföljda av rådjur fortsatte vi gå och snart nådde vi Todaiji templet, ett av världens troligast största träbyggnad som innehåller en 16 meter hög Buddha-staty i brons, världens största Buddha alltså. Att kunna säga att man har varit där känns helt otroligt! Återigen kunde min kamera inte göra platsen rättvisa, man måste vara där för att verkligen kunna känna det otroliga med det hela!

 

 

  

 

Efter att ha upplevt detta hade vi svårt att tro att något annat i Nara skulle överträffa det, och vi hade förstås rätt. Men vi fortsatte vår vandring som ledde oss till ett skogsområde som var så långt ifrån en svensk skog man bara kan komma och alldeles underbart, med alla gamla träd och all mossa och de fina små tempel vi såg. Återigen väldigt vackert trots att min plötsliga hemska hosta störde all stillhet, lyckligtvis var vi långt ifrån några buddhistiska präster som var mitt i en meditation, haha! Tänkte avsluta detta inlägg med en bild på hur det såg ut längs med vägarna vi vandrade.