... men jag tror inte att känslorna är besvarade!

 

Om drygt en timme sitter jag och Yoshi på bussen mot Centralen, sedan är det en kort promenad och vi är framme vid Lodjurets Hundddagis, där Bonizas hundskola håller sina kurser. Skrev tidigare ett långt inlägg om att vi äntligen lyckats hitta en kurs vars tider passade oss och där det dessutom fanns platser kvar, tyvärr försvann inlägget innan jag hann publicera det då jag varit ifrån datorn för länge...

 

Detta blir tredje kurstillfället och jag tycker att det har varit väldigt lärorikt och intressant hittills. Tycker verkligen att det är synd att jag inte gått kurs med honom när han var yngre, då det finns sådant jag gjort fel omedvetet och han har därför vissa beteenden jag måste träna bort. Men bättre sent än aldrig och jag tycker redan det har blivit stora framsteg! Vi kommer arbeta mycket på att slappna av, då vi har svårt att hitta av-knappen (eller vad man nu ska kalla det) hos honom. Han stirrar som tusan och kan inte lägga sig ner på filten utan muta. Men som sagt börjar det bli bättre. Har arbetat mycket med klickern för att bygga upp mer positivitet kring hans namn och det gav nästan genast resultat. Tidigare kunde han ignorera mina kallelser länge (eller inte alls) men numera lyssnar han och söker kontakt nästan direkt. Han är väldigt snabblärd och arbetsvillig, det gäller bara att jag är mer uppmärksam och ser till att dra så mycket lärdom som möjligt av denna kurs!

Det är nog lätt att föreställa sig hur lycklig Yoshi blev när jag äntligen tog av kragen! Tog av den i torsdags och då hade det gått en vecka, egentligen tre dagar för tidigt enligt rekommenderingen men jag tyckte det var lika bra, han läkte fint och dessutom skulle kragen hela tiden gå sönder och såg rätt så hemsk ut.

 

Fotade fina vovven när han var ute i trädgården, glad över att äntligen slippa ha något jobbigt stort runt halsen! (Ja, jag lyckades hitta gömstället där mamma har sin kamera och snodde den... ^^,)

 

 

 

 

Imorse väcktes man som vanligt av sin fina valp som inte är valp mycket länge till. Vår morgonritual går till som så - Yoshi väcker mig med lite gnäll från sidan av sängen, jag hälsar = klartecken att han får hoppa upp i min säng och kela en stund. Han stretchar bredvid mig innan han till slut lägger sig tätt intill mig och vill bli kliad på magen. Så brukar vi mysa i cirka en kvart innan det blir dags för en morgonpromenad. Efteråt är det dags för frukost.

 

Men denna morgonen såg lite annorlunda ut, för när Yoshi väckte mig reste jag mig direkt och gick ut med honom. Han skulle tröttas ut direkt på morgonen med lite söklek och spring, och han blev ännu mer förvirrad när han får se en tom matskål i köket efteråt. Blir det ingen frukost? Inte hade han fått någon kvällsmat dagen innan heller.

 

Idag var det nämligen dags för kastrering! Lämning skulle ske mellan 8-9 och vi hade fått veta att han inte fick lov att äta något. Efter en biltur till veterinären i Haga där familjen lämnat över både katter, kaniner och hundar tidigare, gick vi en liten runda utanför på gräset så han fick kissa och markera av sig ordentligt. Han vägdes, 16,1 kg, sedan var det dags att gå. Yoshi fick snällt följa med djurskötaren.

 

När jag kom hem igen gjorde jag något riktigt korkat. Jag kollade på en video där de kastrerade en hund på youtube. Gör inte om mitt misstag.

 

Klockan var två när vi skulle bege oss för att hämta honom. Jag hade många funderingar kring hur Yoshi skulle vara när vi kom; bilden av hur han hade svansen mellan benen och pep på grund av smärta och krage runt halsen var helt klart överlägsen. Men det visade sig att jag hade inte verkar ha full koll på min egen hunds mentala styrka för när jag hör honom närma sig möts jag av en dragande hund som bara vill bort, bort, bort från djurskötaren och upp i mitt ansikte så han kan pussas och piskas med sin vilt viftande svans! Oj, så pigg och lycklig han såg ut!

 

Och sen kunde man förstås inte låta bli att skratta - var man klumpig redan innan blir man bara desto klumpigare med en stor krage runt halsen och lite smått vingliga ben efter att ha vaknat upp efter sövning. Han slog i stolpar och träd och bilar och buskar - ja, till och med marken för är man än doft-tokig lagotto är marken den bästa platsen att sätta nosen på. Efter att ha hälsat glatt på alla där hemma slocknar man som ett ljus på mattes säng.

 

Då bloggen är helt ny tänkte jag att det kunde vara en bra idé att börja skriva om Yoshi, som är min underbara Lagotto Romagnolo valp! Okej, valp är han nog inte riktigt längre då han närmar sig ett års åldern med stormsteg, snarare en tonåring skulle man väl säga. En väldigt busig tonåring som nu i slutet av sommaren varit väldigt nyfiken på alla löpande tikar i närheten!

 

Yoshi är en renrasig Lagotto Romagnolo, och har då de typiska dragen för en sådan - aktiv, arbetsvillig, ska lukta på precis allt (och då menar jag verkligen allt, rasen är ju trots allt specialiserad i tryffelsök) och älskar att bära saker i munnen precis som så många apporterande hundar. Och sen förstås, då rasen också kallas för en italiensk vattenhund; han älskar vatten! Men typiskt för Yoshi skulle jag väl säga glädjen, han blir alldeles överlycklig när en efter en av medlemmarna i min stora familj kommer hem, och är som lyckligast när alla är hemma och det är fullt liv överallt. Det är sällan svansen hans inte viftar vilt åt sidorna!

 

 

Hur kom det sig att jag valde en Lagotto Romagnolo? Ja, jag är ju rätt begränsad, speciellt då jag fortfarande bor hos föräldrarna. Som så många hundböcker rekommenderar körde jag med uteslutningsmetoden, vad jag inte ville ha hos en hund. Till slut återstod bara raser från grupp 8 - stötande och apporterande vattenhundar. Mitt personliga självklara val av dessa återstående raser var faktiskt Golden Retrievern, men då fick jag ju tänka på de som bestämmer mest här hemma: mamma var inte alls för hundar som fäller medan pappa inte gillar dem större. Och en golden är ju av båda. Därför kom jag sedan in på lagotton, en medelstor hund som knappt fäller och dessutom passade in på sådant jag var ute efter: en aktiv hundras som med glädje för att arbeta.

 

Vad har jag för planer för Yoshi? Först och främst vill jag ha full koll på vardagslydnaden, som ännu inte sitter. Nu när han hamnat i "tonåren" är det mycket som vi får "börja om från början" med, som att gå fint i kopplet - är ju så himla mycket som distraherar, särskilt alla dofter andra hundar lämnat ifrån sig! Allra mest vill jag att vi ska finna glädje i agility, har tidigare sysslat med kaninhoppning själv och tvivlar inte på att jag skulle tycka om det, förhoppningsvis gör även Yoshi det! Att tränas i kantarellsök är något som också är av intresse.

 

Att skaffa hund är det bästa valet jag gjort på länge, trots alla motgångar som uppstod strax efter att jag fått hem min fina pojke. Praktiken i skolan uppstod strax efter att Yoshi flyttade in hos oss och jag hade först planer på att inte hämta honom från uppfödaren förrän efter dessa fyra veckors praktik. Så jag blev lovad hjälp hemifrån den här tiden och jag kunde lycklig ta hem min valp, 9 veckor gammal. Men den hjälp jag skulle ha fått var bristande och det var ofta jag fick komma med mutor för att ens få den hjälpen jag blivit lovad. Självklart ska jag inte skylla helt på andra - detta var minst lika mycket mitt fel. Uppfödaren erbjöd sin hjälp men det löste sig till slut ändå, och när praktiken äntligen var över var jag så glad att jag äntligen kunde fokusera mig på min lilla valp!

 

Jag hade tänkt vänta med att gå på kurser med Yoshi, dels då jag skulle vara ganska ofta på högskolan den terminen och mitt extra jobb tog över helgerna. De flesta kurserna som erbjöds krockade alltså med mitt schema, och jag väntade på att sommaren skulle komma. Men inte var jag snabb nog där heller - sommarkurserna fylls snabbt och de som hade plats var antingen väldigt dyra eller krockade med diverse saker som jag skulle hitta på. När jag till slut hittar en kurs som passar oss perfekt får jag snart ett mail tillbaka: kursen är full! Ja, det var bara att leta vidare, och till slut hittade jag Bonizas hundskola. Jag anmälde oss snabbt till deras valpkurs på måndags kvällarna, äntligen skulle vi på kurs! De håller till vid Arken Zoo ute i Svågertorp och dit kör ju bussen hela vägen hemifrån - men hör och häpna, igår fick jag mail om att butiken de har kursen vid har gått i konkurs! Har hört av mig till några andra kurshållare så vi får se vad som erbjuds i oktober. Sedan hoppas vi ju kunna gå på agilitykurser också!